Risker och möjligheter hösten 2025
- PAM Capital
- 5 sep.
- 3 min läsning
Vi har all-time-high på världsindex (MSCI World). Investerarkollektivet är således på gott humör men trots optimismen finns det en hel del att fundera på:
Blir det recession i USA?
Hur kommer tullarna att påverka företag och hushåll?
Kommer centralbankerna, i exempelvis USA och Sverige, att sänka styrräntorna?
Kommer det finanspolitiska stimulansåtgärder som stöd till konjunkturen?
Hur mycket kommer de kraftiga försvarsinvesteringarna att gynna BNP?
Kommer vi få se en ny eurokris?
Är AI en bubbla som är på väg att spricka?
Vad innebär den ökade polariseringen mellan framför allt USA och Kina?
Fakta är att riskaptiten är relativt hög för tillfället, vilket bland annat visar sig i en ovanligt låg riskpremie på den amerikanska börsen. Även kreditspreadarna, alltså skillnaden i ränta mellan stats- och företagsobligationer, är ovanligt låga. Marknaden anser med andra ord att det inte är så mycket högre risk i företagsobligationer jämfört med statsobligationer.
I måndags skrev vi att det är flera politiska initiativ i USA som oroar aktiemarknaden: tullarna som införts, presidentens attacker mot centralbankschefen och en av ledamöterna samt köpet av 10 procent i Intel som några exempel. Lägg därtill ett stort frågetecken kring om AI-hajpen är en bubbla och att ett fåtal techbolag i USA står för en mycket stor andel av det totala börsvärdet globalt, så höjs risken för en turbulent börshöst. En påtaglig risk är att de större techbolagens intjäningsmöjligheter på AI ifrågasätts mer och att efterfrågan på Nvidias GPU:er minskar, vilket sannolikt inte bara skulle slå mot techbolagens värderingar utan marknaden generellt.
I USA försvagas den starka konjunkturen något och centralbankschefen Jerome Powell antydde i sitt tal i Jackson Hole nyligen att det kan bli en räntesänkning i september. Fed prioriterar risken för ökad arbetslöshet före inflation, enligt Powell. Tullarna har dock ökat risken för både inflation och stagflation i USA, samtidigt som riskviljan generellt är väldigt hög, vilket inte minst syns i en ovanligt låg riskpremie.
Det skakar i Kontinentaleuropa, med epicentrum i Frankrike. I princip alla europeiska länder har strukturella problem som de inte vill ta itu med. Det är ju besvärligt att göra det. Men den franska premiärministern François Bayrou gör ett försök. Han vill spara pengar. Bayrou placerar sig för övrigt i mitten på den politiska skalan, vilket låter diplomatiskt och bra, men han har ändå lyckats bli ovän med alla. En förtroendeomröstning är utlyst till den 8 september i det franska parlamentet. Parlamentet i Frankrike består av två kammare och omröstningen hålls i Nationalförsamlingen där ledamöterna väljs i allmänna val. Den andra kammaren, Senaten, har en rådgivande roll. Bayrous förslag är bland annat att avskaffa två nationella helgdagar, beskatta de rika ännu mer och säga upp anställda inom offentlig sektor. Totala besparingar enligt Bayrous förslag är 44 miljarder euro och ambitionen är att nå EU:s 3-procentgräns 2029, vilket är en otroligt låg ambitionsnivå, jämförbart med ett företag som har som målsättning att göra förlust. Politiker både till vänster och höger ogillar förslagen och vill som vanligt fortsätta som förr. Ibland är verkligen det bästa alternativet att göra ingenting men i det här fallet finns det en lång och övertygande historik av att passivitet inte alls fungerar. Det politiska systemet är uppenbarligen impotent. Den rationella räntemarknaden har svarat med att trycka upp räntan på franska 30-åriga statsobligationer till 14-årshögsta, vilket betyder att räntan nu är cirka 4,5 procent. Oförmågan att balansera budgeten är häpnadsväckande och statsskulden bara växer och växer och växer. Vi kan därför vara på väg mot en ny eurokris.
Enligt OECD:s Global Debt Report ökar räntekostnaderna i OECD-länderna, både på grund av högre skulder och räntor. Det finns ingen tydlig gräns när skulder och räntekostnader blir för höga, men räntekostnaderna stjäl naturligtvis utrymme för mer samhällsnyttiga utgiftsposter som till exempel sjukvård och utbildning. Många länder lyckades binda en hög andel av skulden till låga räntor under pandemin, men nu när lånen förfaller och behöver refinansieras blir det till en betydligt högre ränta. Samtidigt är centralbankerna inte lika intresserade som tidigare att återköpa sina utestående obligationer då det ökar likviditeten i marknaden och riskerar att öka inflationen. Det finns en gräns när skuldsättningen blir ohållbar. Förmodligen är vi inte där men det är en risk att hålla ögonen på.
